Mohammad är en pigg 70-årig småföretagare som driver en cykelverkstad i anslutning till sitt hem. I maj fick han åka in med ambulans till akutavdelningen på S:t Görans sjukhus efter att han försökt göra ett tungt lyft i sin cykelverkstad. Han beskriver hur hela ryggen låste sig och att han upplevde en hemsk smärta. Väl inne på akuten konstaterades det att infektionen uppstått på grund av hans pacemaker som blev inopererad under 2021. Han blev inlagd på infektionsavdelningen och fick behandling med antibiotika intravenöst. Mohammad erbjöds därefter plats på den virtuella avdelningen i juni 2023 där han fick behandling för Endokardit, inflammation i hjärtklaffen.
Mohammad berättar om hur han saknade sitt hem och sin närbelägna verksamhet när han var inlagd på sjukhuset. Han längtade verkligen hem eftersom han kände att han hade många åtaganden och intressen som bara kunde hanteras i hemmet. Efter en månads tid, när Mohammads tillstånd bedömdes till att vara tillräckligt stabilt, men ändå i fortsatt behov av slutenvården, blev han erbjuden att bli förflyttad till att få slutenvård i hemmet.
“Många som låg där var så sjuka, vilket fick mig att känna mig ännu sjukare. Det gick inte att jämföra mig med dem andra, de var mycket äldre och mindre pigga.” berättar Mohammad.
Mohammads behandling fortsatte i hemmet där han fick antibiotika via spruta och PICC-line (speciell infart för att administrera läkemedel intravenöst) fyra gånger om dagen, kl. 06.00, kl. 12.00, kl. 18.00 och kl. 00.00. Utöver detta hade han löpande behov av regelbunden provtagning och daglig bedömning av läkare. Under behandlingen hade Mohammad kontakt med vårdpersonal digitalt, och fick fysiska hembesök av sjukhuspersonal i samband med varje spruta. Mohammad blev också tilldelad hårdvara för att mäta sina vital parametrar, exempelvis puls och blodtryck, som sjukhuspersonal kontinuerligt observerade från ledningscentralen inne på S:t Görans Sjukhus.
“Personalen var hjälpsam och berättade hur jag skulle göra i varje steg. Om jag hade gjort något fel kom personalen och påminde mig om vad jag inte hade lyckats med, till exempel ta min temperatur”. berättar Mohammad vidare.
Förutom att Mohammad inte trivdes med att vårdas på en sjukhusavdelning uttryckte han att den virtuella avdelningen gav honom möjligheten att ta del av sitt jobb och fortsätta med personliga intressen. Bland annat driver han en cykelverkstad i bottenvåningen i sitt bostadshus, och det var mycket tacksamt att få behandling hemma för att kunna övervaka verksamheten och utföra arbetsuppgifter som inte krävde för mycket ansträngning. Förutom möjligheten att hålla igång verksamheten i en begränsad omfattning, möjliggjorde den virtuella vården att Mohammad i kortare perioder kunde titta på fotboll, ett av hans stora intressen i livet.
“Jag satte också upp en lapp på min verkstad när jag var tillbaka så att mina kunder visste att jag var hemma.” berättar Mohammad vidare.
